Dag två av min kurs på Fojo i Kalmar är till ända. Vilken verkstad! Mesta tiden ägnar vi åt olika övningar, testar verktyg och metoder för att förmedla känslor och stämningar i våra texter. Och även om målgruppen är journalister så är många av exemplen vi får från skönlitteraturen. Verktygen är ju som sagt desamma i mångt och mycket.
I dag skulle vi till exempel ”sälja” en kurskamrater på Fyndbörsen. Knepet var att beskriva personen som ett dött föremål (i min text blev bordsgrannen Björn en bil, i annonsen stod bland annat att det var en ”välvårdad Volvo med 20 000 mil på mätaren”). Det var förbjudet att skriva ut personens namn för sedan fick vi höra alla beskrivningar och gissa vem som beskrevs. Kul! (Mindre kul kanske att jag som föremål blev en stol med ”bekväm dyna”. Hm! Sommarformen är inte vad den varit.)
Senare på eftermiddagen fick vi i uppgift att skriva ett anslag, en början på några få meningar (eller en enda) som ska dra in läsaren och få hen nyfiken på resten. Det skulle vara antingen början på ett personporträtt eller en roman. Och det skulle vara självbiografiskt.
Pust tänkte jag först. Romanen om mig, vad skulle den handla om? Med 15 minuters kombinerad idé- och skrivtid går det liksom inte att fastna i grubblande. Jag valde vad jag tyckte var den lätta vägen: en romanstart med min klassresa som tema. Det skulle väl gå att få några lockande rader av hur den osäkra 25-åriga metallarbetaren för första gången ser ett anrikt lärosäte från insidan. Tänkte jag. Utan att veta att det skulle komma mer.
Så här blev mitt anslag: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben.”
När jag hörde alla andras lockande starter blev jag ganska trött (redan) på min idé. Hur uttjatad och ointressant var den inte?
Därför sjönk jag in i en stor inre suck när nästa uppgift kom. Nu skulle vi testa att panorera och zooma in i våra texter. ”Låt inte texten stå still!” uppmanade kursledaren Rosmarie Holmström och visade några exempel på textsnuttar där skribenten visade upp en briljant förmåga att lotsa läsaren genom tid och rum, från stort till smått i en ständig rörelse framåt, uppåt, inåt.
Hur skulle jag kunna applicera det där på min text? Inte hade jag tänkt skriva någon självbiografisk roman och därför inte heller tänkt på någon fortsättning på de där första raderna. Men det var bara att börja jobba. Snabbt.
Så här blev det: ”Det finns inga likheter mellan Göteborgs Universitet och fabriken där bilar produceras på löpande band. Hon klev in på marmorgolvet med darriga ben. Hörsalen har plats för hundra och åter hundra studenter med stolsrader i bråddjup fallhöjd. Längst fram står en man. Översta knapphålet i hans skjorta har fransat sig och blivit för stort. Ny lyser hans hals vit samtidigt som han talar. Hundra och åter hundra pennor rasslar självsäkert i stolsraderna.
Vägen till biblioteket har himlen som tak. Där inne står dammiga böcker i täta rader. Allra längst in, bland Austen och Shakespeare och Defoe, finns en stol i ett hörn dit få hittar.”
När jag hade läst upp alstret var jag redo att knyckla ihop pappret till en liten boll att sparka in i närmsta papperskorg. Men då hände något. En liten minnesbild ploppade upp. Om Karin i manus 2 som gjort en klassresa och är familjens första student på universitetet. Jag har krånglat med hur det ska framgå – genom gestaltning – och bara skrivit en liten snutt från en examensfest där det hintas om hennes bakgrund.
Kanske kan mitt kursexperiment – i starkt förädlad form – införlivas i manuset? Jag tror faktiskt att det kan gå.
I morgon: skrivexperiment på Öland!